Det är många sådana nu när semestrarna tagit slut och hösten dragit igång. Seminarier alltså. Ett seminarium, två seminarier. Eller..? Ett seminarie, två seminarier? Oh, the confusion.

Google ger för det mesta en bra fingervisning om man är osäker och har två ord att välja på. 939,000 stycken träffar på seminarie mot 15,400,000 på seminarium. Ett seminarium alltså. Inga konstigheter. Men sen, när vi pratar singular bestämd form – och det faktiskt heter seminariet, ja det är då det kanske kör ihop sig lite.

För att inte tala om de som deltar på ett seminarium. Ett seminarium, en seminariumdeltagare kanske? Men nej. Ett seminarium har en eller flera seminariedeltagare. Så:

• i obestämd form singular > seminarium,
• i bestämd form singular > seminariet,
• i obestämd form plural > seminarier, och
• som förled i sammansättningar > ta bort -um, lägg till -e > seminariedeltagare.

Språkrådet säger också att de flesta ord som slutar på -ium hanteras på samma sätt; akvarium, decennium, gymnasium, och solarium.

There. Inte konstigare än så.

Veckans språkråd har den här veckan kommit till något som många onekligen har svårt för – att skilja på när man ska skriva de eller dem. Och kan man överhuvudtaget skriva dom?

De eller dem – hur ska man veta när man ska använda vad?
Som väl är – med tanke på branschen jag valt att jobba i – har jag förärats med språksinne (det samma går tyvärr inte att säga när det gäller siffror… ). Därför har jag inga problem att komma ihåg det där med satsdelar, och vad subjekt, predikat och objekt är. Om man vet vad som är vad, så hänger man med när Språkrådet förklarar att regeln är att man alltid använder dem, när alla tre villkor nedan är uppfyllda:

1. ordet står i objektsställning
och
2. ordet syftar på något som har nämnts tidigare
och
3. ordet följs inte av några restriktiva bestämningar i form av som-satser, prepositionsattribut eller particip.

De är alltså subjektsform, precis som: jag, du, han, hon och vi. Dem är objektsform, som till exempel mig, dig, honom, henne, oss och er. I meningen nedan är Lisa subjekt, och kompisarna objekt (hm, hur lät det nu då… ):

• “Alla Lisas kompisar ville följa med till Näset och bada, så Lisa mötte upp dem vid parkeringen”.

Vi/oss-testet
För dig som tycker att ovanstående regel är rena grekiskan (och det är nog många… ), finns det ett litet test man kan göra. Ta  meningen där du är tveksam till vilket ord du ska använda, och byt ut de mot vi och dem mot oss. Det är nämligen lättare att höra när det ska vara vi eller oss, än när det ska vara de eller dem.

Kommer du fram till att vi passar bäst, då använder du de – som i exemplet:

• “Vi/de cyklade in till Avenyn i går kväll”.

Passar oss bättre, väljer du istället dem – som i exemplet:

• “Det spelar inte oss/dem någon roll“.

Det finns enstaka fall där testet inte fungerar, men jag tycker oftast att det är en riktigt bra hjälp att ta till.

Dom - en fulstavning?
Så, hur är det då med ordet dom, får man skriva så? I talspråk används det ju jämt istället för att både de och dem.

I min värld får man inte skriva dom, men jag ser det mer och mer i olika sammanhang och börjar undra om det är jag som är en gammal stofil (jag är ju trots allt över 30…) som håller mig till gamla skrivregler? Efter en koll runt på nätet inser jag att frågan är rejält omdebatterad, och eftersom det här inlägget är långt så det räcker redan väljer jag att sluta här för idag, och återkomma med ett eget inlägg om den diskussionen lite senare.

Jag har alltid tyckt att jag haft stenkoll på när man använder “var” och när man använder “vart“. Eller ja… åtminstone i skrift. För på sistone har jag kommit på mig själv med att säga “Vart då?” när jag undrar var någonting finns. Och det är ju inte så konstigt, för det är många med mig som tullar lite på reglerna i talspråk, och använder samma ord för var och vart – liksom det på engelska bara finns ett ord – where.

Men hur är det egentligen? När ska man använda var, och när ska man använda vart? Finns det någon bra regel man kan använda sig av, så att man enkelt kommer ihåg hur det faktiskt ska vara?

Naturligtvis finns det det. I Språkrådets Frågelåda finns svaret, som faktiskt får mig att minnas högstadiets tyska-lektioner där vår lärare försökte få oss att förstå vilka av orden an, auf, hinter, in etc som styrde ackusativ och vilka som styrde dativobjekt.

Frågeordet var anger befintlighet och ordet vart anger riktning. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? undrar vi när vi vill veta målet för en resa.

Efter en säsong med Kristian Luuk i På spåret, sitter frågan “Vart är vi på väg?” väl inpräntad i huvudet. Bra att ha i bakhuvudet om man någon gång skulle känna sig osäker.

Bild från Todd Ehlers.

Den här veckan handlar språkrådet om initialer i förkortningar och hur de skrivs ut i fullständig form. Det låter kanske inte så sexigt, men det är faktiskt något jag reflekterat över när jag till exempel skrivit ut titeln på en person i ett internationellt företag. Om förkortningen skrivs med versaler, som till exempel CEO (Chief Executive Officer) eller MD (Managing Director) – skrivs då titeln också ut i full form med versaler i varje ord? Eller blir det chief executive officer och managing director? Eller kanske Chief executive officer och Managing director?

Språkrådet reder som vanligt ut saker och ting. Rådet säger att förkortningarna för namn och många uttryck skrivs med versaler (som EU och FN), oavsett hur det fullständiga uttrycket skrivs. Men de fullständiga namnen och uttrycken skrivs i svenskan inte med versaler, annat än i de fall då det är ett egennamn, och då är bara första bokstaven versal. CEO blir då alltså chief executive officer, EU blir Europeiska unionen och FN skrivs ut Förenta nationerna.

Mja. Jag tycker allt att det ser lite konstigt ut. Jag köper det där med EU, och FN. Men de engelska språkreglerna är ju inte samma som de svenska. Och ‘chief executive officer’ ser ju störtlöjligt ut. Så, efter lite googlande och en titt i min engelska grammatikbok är jag åter förvirrad. För i engelskan dräller det ju av ord som faktiskt har stor begynnelsebokstav. Titlar framför egennamn till exempel. Betyder det att i engelsk text (men inte i svensk) blir CEO Chief Executive Officer, i allafall när dennes namn står efter?

Om du är en hejare på engelsk grammatik, så mottages alla råd i den här frågan tacksamt.

Apple’s senaste produkt, iPad har blivit mycket omtalad. Mac-frälst eller inte, så måste jag säga att företaget är otroligt bra på att skapa förväntningar och få sina produkter omtalade.

Trenden att döpa produkter till namn med gemen före en versal, som till exempel iPhone och eBay växer sig större och större. I vanlig text ser ju en gemen framför en versal lite skum ut, och det är inte utan att man undrar vad som egentligen är rätt och fel när det gäller hur produktnamnet skrivs. Ska man hålla sig till normala skrivregler och skriva Ipad, eller skriva på det sätt som företaget gör – iPad?

Som vanligt vet det allvetande Språkrådet på råd. För att undvika att läsningen blir störd i vanlig löptext bör namnet ‘normaliseras’, och iPad blir alltså Ipad.

Inte lika coolt, men kanske enklare att läsa?

Jag brukar varje vecka titta in på Språkrådet.se och skriva en liten post om veckans språkråd. Jag inbillar mig att det finns fler ordknarkare där ute som kan tänkas vara intresserade - och om det dessutom är ett råd vars innehåll jag inte kände till tidigare, fastnar det också bättre hos mig om jag skriver om det. 

Den här veckan blev jag dock lite besviken, för veckans språkråd känns inte helt relevant. Det handlar om huruvida man bör precisera ordet chef med kvinnlig chef, de gånger det handlar om en sådan. Eh… huh? Man konstaterar att det inte finns någon anledning att precisera detta, och jag väljer därmed att lämna frågan därhän.

Eller skriver man där hän? Kan man överhuvudtaget säga därhän? Den frågan är mer intressant än den om kvinnlig chef.

Näe. 2009 års nyordslista, som också publiceras av Språkrådet, är betydligt roligare. Spana in den för att hänga med i språkutvecklingen istället.

Den här veckan tar Språkrådet upp frågan om vad det decennium vi snart lämnar bakom oss faktiskt kallas.

Nollnoll-talet låter aningens skumt, men det känns inte som om det finns några andra alternativ, och det är också nollnoll-talet (skrivs 00-talet) som rekommenderas.

Om man ska precisera århundradet också, rekommenderas tjugohundranollnolltalet.

Ja. Det är ju en fin tungvrickare om inte annat.

Här hittar du veckans (och alla andra veckors) språkråd.

I lågstadiet i den lilla halländska byn nöttes det faktum att ordet ska faktiskt stavas skall med två L på slutet in under mången svensklektion. Nu för tiden har jag (liksom många andra) rationaliserat bort de två l:en, och eftersom den kortare stavningen blivit allt vanligare, har jag nog trott att den faktiskt har ersatt den gamla skall-stavningen i regelverket. Men si, så var det inte.

Veckans språkråd slår fast att det faktiskt står var och en fritt att välja vilken stavning man vill – och så har det varit ända sedan 1500-talet. Där ser man. Många organisationer har på senare år valt att använda den kortare stavningen, men vi kan alltså lika gärna använda den långa. Det låter lagom svenskt och veligt. Varför inte smälla till och bestämma något någon gång?

Jag kör i alla fall på ska.

Om du är nyfiken på skrivregler i allmänhet, hittar du flera bra källor på Språkrådets sida. Skriver du för offentliga förvaltningar, finns det många tips i Myndigheternas skrivregler som du kan ladda ner som PDF på Regeringen.se.

Den här veckan handlar “Veckans språkråd” från Språkrådet om användningen av ett eller flera fråge- och utropstecken. I min värld är flera fråge- eller utropstecken en styggelse, men rådet menar att det kan användas i undantagsfall:

“Två eller fler fråge- eller utropstecken i följd är liktydigt med kraftigt utrop, mycket stark betoning. Det ska bara användas med den innebörden och endast i undantagsfall. Normalt bör man bara ha ett fråge- eller utropstecken i slutet av mening:

• Grattis!
• Lägg av!
• Älskar du honom?

Men man kan alltså i vissa fall skriva:

• Anders tittade på klottret Lisa hade sprejat på väggen och skrek upprört: ”Kallar du det där för kultur??”
• Stopp, stanna!!

Om man använder både frågetecken och utropstecken och meningen har frågeform, är det naturligast att frågetecknet placeras före utropstecknet.

Menar du verkligen det?!”

Källa: Språkrådet