Veckans språkråd har den här veckan kommit till något som många onekligen har svårt för – att skilja på när man ska skriva de eller dem. Och kan man överhuvudtaget skriva dom?

De eller dem – hur ska man veta när man ska använda vad?
Som väl är – med tanke på branschen jag valt att jobba i – har jag förärats med språksinne (det samma går tyvärr inte att säga när det gäller siffror… ). Därför har jag inga problem att komma ihåg det där med satsdelar, och vad subjekt, predikat och objekt är. Om man vet vad som är vad, så hänger man med när Språkrådet förklarar att regeln är att man alltid använder dem, när alla tre villkor nedan är uppfyllda:

1. ordet står i objektsställning
och
2. ordet syftar på något som har nämnts tidigare
och
3. ordet följs inte av några restriktiva bestämningar i form av som-satser, prepositionsattribut eller particip.

De är alltså subjektsform, precis som: jag, du, han, hon och vi. Dem är objektsform, som till exempel mig, dig, honom, henne, oss och er. I meningen nedan är Lisa subjekt, och kompisarna objekt (hm, hur lät det nu då… ):

• “Alla Lisas kompisar ville följa med till Näset och bada, så Lisa mötte upp dem vid parkeringen”.

Vi/oss-testet
För dig som tycker att ovanstående regel är rena grekiskan (och det är nog många… ), finns det ett litet test man kan göra. Ta  meningen där du är tveksam till vilket ord du ska använda, och byt ut de mot vi och dem mot oss. Det är nämligen lättare att höra när det ska vara vi eller oss, än när det ska vara de eller dem.

Kommer du fram till att vi passar bäst, då använder du de – som i exemplet:

• “Vi/de cyklade in till Avenyn i går kväll”.

Passar oss bättre, väljer du istället dem – som i exemplet:

• “Det spelar inte oss/dem någon roll“.

Det finns enstaka fall där testet inte fungerar, men jag tycker oftast att det är en riktigt bra hjälp att ta till.

Dom - en fulstavning?
Så, hur är det då med ordet dom, får man skriva så? I talspråk används det ju jämt istället för att både de och dem.

I min värld får man inte skriva dom, men jag ser det mer och mer i olika sammanhang och börjar undra om det är jag som är en gammal stofil (jag är ju trots allt över 30…) som håller mig till gamla skrivregler? Efter en koll runt på nätet inser jag att frågan är rejält omdebatterad, och eftersom det här inlägget är långt så det räcker redan väljer jag att sluta här för idag, och återkomma med ett eget inlägg om den diskussionen lite senare.

Jag har alltid tyckt att jag haft stenkoll på när man använder “var” och när man använder “vart“. Eller ja… åtminstone i skrift. För på sistone har jag kommit på mig själv med att säga “Vart då?” när jag undrar var någonting finns. Och det är ju inte så konstigt, för det är många med mig som tullar lite på reglerna i talspråk, och använder samma ord för var och vart – liksom det på engelska bara finns ett ord – where.

Men hur är det egentligen? När ska man använda var, och när ska man använda vart? Finns det någon bra regel man kan använda sig av, så att man enkelt kommer ihåg hur det faktiskt ska vara?

Naturligtvis finns det det. I Språkrådets Frågelåda finns svaret, som faktiskt får mig att minnas högstadiets tyska-lektioner där vår lärare försökte få oss att förstå vilka av orden an, auf, hinter, in etc som styrde ackusativ och vilka som styrde dativobjekt.

Frågeordet var anger befintlighet och ordet vart anger riktning. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? undrar vi när vi vill veta målet för en resa.

Efter en säsong med Kristian Luuk i På spåret, sitter frågan “Vart är vi på väg?” väl inpräntad i huvudet. Bra att ha i bakhuvudet om man någon gång skulle känna sig osäker.

Bild från Todd Ehlers.